Nu kommer den med besked.

Hösten.

Och jag väntar ihärdigt och nästan lite stressat på att höstdeppet ska ta fart.

Men jag förvånas av välmåendet och jag njuter av alla vackra färger och kan inte riktigt känna igen mig själv?

Fikade med Gyklis som påstår sig vara min enda vän i gästboken:) fast det är ju inte riktigt sant.

Dom är väl inte så många , men det finns några faktiskt:) som krampaktigt , likt löven i en höststorm, vägrar släppa sitt grepp. Vad vore man utan vänner?

En patetisk kuliss?

Ett virvlande löv som inte får sitta på samma gren som andra? 

Dömd till ett  kringflygande liv för att till sist multna under snön? 

Åjo nu tycker jag mig kunna känna melankolin komma smygande.Härligt!

Nu är allt som det ska igen.

Thommy